Mollbrinks Konst
Uppsala | Kungshamn

Cecilia Sikström

Cecilia Sikström

När man arbetar med en målning kan den utvecklas, likt känslor. Måleri är inte meditativt – som att sticka till exempel – det är motsatsen till det.

Det är som en sjukdom att måla. Jag måste tvinga mig ut ur studion varje kväll, det är livet som drar mig ifrån målandet, annars hade jag stannat kvar och betraktat duken för alltid.

När jag är borta från ateljén några dagar saknar jag målandet, men väl ute på gatan, när jag betraktar människor, är det som meditation.

Målandet är som en flykt från livet. Det är inte bara att göra bilder, när du målar får du göra det du annars inte är tillåten. Frustrationen ligger i arbetet, så måste det vara, och den kommer ut i penselns drag mot duken.

Cecilia Siktröm


Det första jag såg av henne var ett slags stilleben som jag inte begrep ett dugg av tills jag fick syn på något egendomligt i ett hörn av ateljén: en anordning av glas och spegelglas, inte mycket större än en liter kartong, där några snäckor låg utspridda, speglade i all oändlighet – det var den anordningen hon hade målat av! Vem skulle ha fått en sådan idé?

En tid senare gjorde hon väldiga skulpturer, modellstudier, av halm och gips, spretiga och spröda så att de knappt höll ihop. Cecilia Sikströms kraft utvecklas när hon tar spjärn mot materialet. Hon vill – men färgen och teckningen vill något annat. Inför en just uppstucken färg skäller de andra färgerna NEJ! – och hon tar bort den. Så fortsätter hon… Därför finns det heller inte någon specifik Sikström kolorit, inga till leda upprepade färgklanger. De två-tre färger som hon satt an duken kräver att kompletteras av en fjärde, femte osv. Ibland är klangen hård, kadmiumrött, ultramarin och svart t.ex. – ibland byggs den upp av bara ljusa ockratoner och neapelgult. Hon är fenomenalt lyhörd.

Hennes val av motiv är också egensinnigt – Botticellis Venus, Wertmüllers Marie Antoinette, ett gammal bleknat foto av Edith Södergran, Marlene Dietrich… - kvinnofigurer som inte har särskilt mycket gemensamt. Om de nu inte står för olika sidor hos henne själv. Hon är tillräckligt utrustad för det.

Ulf Linde

Painters can’t socialize with other painters very easily, because being a painter is like being a priest and you can only have one priest to a congregation.

Conversations can be creative, but the topic is just an illusion. We speak to each other to give a picture, not to understand each other.

Painting is something like this, but it’s not talking with oneself, it’s having a conversation with a surprise.

Painting is Everything

Portrattvand_260.jpg Cecilia Sikström
Familjen

13-27 maj

Se målningar HÄR