Mollbrinks Konst
Uppsala | Kungshamn

Välgörenhetsutställning

Mollbrinks Konst är sponsor åt Wilhelm Osterman som en del av vårt 60-års jubileum 2017.

Vid 2016 års senare hälft åkte biologen och fotografen Wilhelm Osterman till djungeln i Peru för att bl.a. samla data om en av världens mest utrotningshotade apor - gulsvansad ullapa.

Ett urval av Ostermans fotografier kommer under Julsalongen 2017 att visas på galleriet. Osterman kommer under sin vistelse att skicka några bilder samt reportage om sitt pågående arbete.

Vi på Mollbrinks är stolta över att kunna hjälpa forskningen och samtidigt få möjlighet att visa vackra fotografier med ett viktigt budskap.

Reportage från de tropiska skogarna i Anderna
Text: Wilhelm Osterman
I konstens vagga fanns naturen. Skogarna, fåglarna och himlen. Naturen fanns långt innan människan, och har alltid funnits som inspiration till konst. Natur ger sinnesro, och naturen är också konst i sig självt. Som bockens horn som evolverats fram under miljontals av år.

I de tropiska skogarna i Anderna ger naturen också mat till borden. Skogarna ger virke, och de kraftiga monsunerna är viktiga för plantagerna såväl som träden. Apor kan utgöra en viktig del av maten, och växter ifrån lianer är viktig medicin för lokalbefolkningen.

Men urskogen avverkas också bort. Utrymme behövs till gruvor, nya plantager, och boskap. Skogen tystnar innan den bränns ned. Djurarter försvinner, redan innan de har upptäckts.


Osterman=Wilhelm_Presentation__AAA4007400p.jpg

Det är på dessa platser jag jobbar, inte bara som konstnär, utan också för att bevara de arter som riskerar att försvinna ifrån vår jord. Fotografierna och den data jag tar finns till förmån för forskningen och djuren som jag jobbar med. Vissa arter försvinner ändå, men vissa överlever, i varje fall för stunden. För mig är tanken fruktansvärd att människan kan utplåna någonting så vackert som naturen själv. För mig som naturfotograf är det att döda konstens själ.

Men hur ska man som konstnär och fotograf porträtteranaturen? Räcker det med att bara avbilda naturen naken och precis som den är? Eller ska det vara surrealistiskt för att få kallas konst?

Just nu jobbar jag med en av världens mest utrotningshotade apor (gulsvansad ullapa) och med glasögonbjörn i Anderna. Det är fysiskt mycket krävande. Terrängen där aporna lever är extremt brant. Det involverar ofta klättring utan utrustning och i gummistövlar, när fallhöjden ofta är uppåt 30 meter. Istället för sprickor och sten formationer får jag ofta förlita mig på ruttna trädstammar och lös mossa. Samtidigt är ofta terrängen tät och snårig. Ofta lyckas man inte hålla ett högre tempo än ynka 500 meter i timmen. Varje dag måste jag ge allt för att hitta djuren.


Osterman=Wilhelm_Presentation__AAA1391400p.jpg

När jag väl sitter och observerar aporna är allting värt det. Jag fotar såklart mycket, men ofta ges man tyvärr få alternativ. Väder förhållandena måste vara perfekta för en bra bild, men ofta regnar det. Snåren täcker det mesta av djuren och molnen kan få bilden att se blek ut. Det finns det sällen mer än ett par minuter per timme som jag har någonting bra att jobba med, som när en apa som kanske rör sig över en glugg bland grenarna. Men det är kul att följa dem, och ta del av deras liv i en så avlägsen del av världen.

Om morgonen går jag ofta upp när det ännu är mörkt för att ta mig till några myrar som gör det möjligt att få utsikt av de omgivande molnskogarna. Där finns mer utrymme och tid för att hitta vinklar, hitta molnformationer och hitta sinnesro. Samtidigt kan vackra fåglar ibland göra mig sällskap, så som kolibris och tukaner. Där är naturen precis som den är menad att vara. Det är där som jag får chansen att ta del av konstens vagga.

Osterman=Wilhelm_Presentation__AAA3389400.jpg

Det sägs att det inte finns någonting kvar för äventyraren att upptäcka, inga vita fläckar kvar på världskartan. För en biolog är det inte sant. Visste du att fler arter upptäcks nu än vad man gjorde för 100 år sedan? Det gäller inte bara små djur som insekter och svampar utan också också apor och antiloper.

Jag åkte till Peru för att studera glasögonbjörnen och är faktiskt den första forskaren någonsin att kunna studera dess ”live”. Områden där glasögonbjörnen lever är ofta oexploaterade och svårtillgängliga. Björnen är så skygg och ovanlig att få syn på att man länge trodde att de var nattaktiva. Det var inte förrän vid millennieskiftet när man följde två björnar genom att radiohalsbanda dem, fann att de tvärtom var mest aktiva på dagarna.


Osterman=Wilhelm_Presentation_HierbaBuena400.jpg
Hierba Buena
När jag tältar uppe i bergen i norra Peru kan jag se molnen vandra in på kvällarna och omtöckna de omgivande skogarna i dagg. Deras rörelse hur de flyter fram påminner om jättelika andar som vandrar in och ut för att tillslut försvinna till luft. Allt de lämnar efter sig är dropparna som faller ifrån lavarna på träden vilket får skogen att spela i en lågmäld symfoni.

Osterman=Wilhelm_Presentation_Skogenbrinner400.jpg
Skogen Brinner!
Men vissa dagar ligger landskapet täckt i rök. I december brann nästan en hel national park ned i närheten på grund av kraftig torka. Vissa fåglar som bara finns precis just där dog nästan helt ut över ett par dagar. Smog blåste in över byn och näsborrarna fylldes med lukt av aska. Trots torkan och den allvarliga branden satte även bybor skogar i brand och bara ett par dagar senare var berget mittemot vår by svart. Människan bränner sumpskogar på Borneo, avverkar enorma areal varje år i Afrika. Men av alla skogar på hela jorden är det molnskogen i Sydamerika som försvinner snabbast. Att jobba på en plats så få har besökt och som inom loppet av min egen livstid kan komma att försvinna är både fantastiskt och ger mig magont.

Området där jag tillsammans med min sambo och vår 18 månader gamla dotter bodde i Peru, är till stor del okänt för turism och vetenskap. Exempelvis upptäcktes världens näst högsta vattenfall här 2008. Och den gulsvansade ullapan trodde man var utdöd nära 70 år innan man hittade en liten grupp apor i detta område. Idag är det en av världens mest utrotningshotade arter.
Osterman=Wilhelm_Presentation_Goctawaterfall500.jpg
Gocta Waterfall
Varje skog döljer djur i tusental, och varje djur har sina egna hemligheter. Så vad döljer glasögonbjörnen? Det vi hittat i vår studie är att det här troligtvis finns fler glasögonbjörnar än någon annanstans i världen. Som ett oskyddat område kan det vara ett viktigt fynd för att skydda arten samt att förstå sig mer på hur många vilda björnar det finns i Perus molnskogar. Men vi hittade inte bara många björnar, vi hittade också världens första vilt levande albinobjörn. Alldeles säkert finns ännu mer att finna i molnskogarna i Peru. Nyligen hittade man en ny art av apa och nya insekter upptäcks hela tiden. Genom arbetet med fotografi finns det för mig möjlighet att i närbild visa livet i molnskogen och varför arbetet med nya upptäckter är en viktig del för att rädda skogarna.


Borneo 2014
" Orangutangen är ett starkt hotat djur och många dör en grym och onaturlig död när deras skog skövlas och de får en machete i ryggen. För några decennier sedan fanns det 250 000, I dag är det bara 50 000 orangutanger kvar. Hur ska det bli om ytterligare några decennier? Efter att under en tid ha fått leva med dem i deras egen miljö, vill jag verka för att de skall kunna få leva kvar på vår jord. "

Wilhelm Osterman, naturfotograf och biolog på Uppsala Universitet, var under fyra månader sommaren 2014 i Borneos regnskog. Nu visar han en fascinerande utställning med sina starka och samtidigt intima fotografier av de utrotningshotate orangutangerna.


Wilhelm Osterman, naturfotograf och biolog på Uppsala Universitet.

9-23 december 2017

Tillbaka till Wilhelms bildgalleri HÄR

Har du frågor kring Wilhelms forskning? Kontakta gärna Wilhelm direkt wil.osterman@gmail.com